Finns det någon nu levande svenskspråkig poet som förmedlar en sådan sprittande glädje som Eva-Stina Byggmästar? Nej men det gör det ju inte!

Efter "Älvdrottningen" (2006) och den till Augustpriset nominerade "Men hur små poeter finns det egentligen" (2008) ger Byggmästar nu ut ett nytt diktverk, "Vagga liten vagabond". Tillsammans bildar de en trilogi om kärlek. Och det är i denna avslutande del som det lätt fnittriga och nojsiga kärlekstemat utvecklas, koncentreras och intensifieras.

Att trilogin tillägnas diktarvännen och livskamraten Gurli Lindén innebär inte för ett ögonblick att någon endaste läsare, inte ens om hon eller han är heterosexuell, behöver känna sig utanför eller åsidosatt. För inte kan väl en gladlynt kurtis eller ett sorglöst skimmer vara företeelser och känslor förbehållna några få utvalda?

Byggmästar är finlandssvenska född 1967 i Jakobstad och det vore fånigt att förneka hennes litterära släktskap med Tove Jansson i allmänhet och Muminvärlden i synnerhet. Men det går även att skönja influenser från Lennart Hellsing och Frödings grönska. Och ett av den nya bokens motton är faktiskt hämtat från Nils Ferlin: På diktens flygande matta till fjärran länder vi far. Sagt och gjort. Detta är dikt som turnerar resandet, må det sedan ske i bibliotek och fantasi eller bland kaprifolen på Capri.

Med kappsäck full i farstun leder denna poesi både inåt och utåt, fast hela tiden med den älskade äventyrerskan och vagabonderade blomsterflickan på armlängds avstånd: hand i hand, trakt efter trakt. Vi möter i sköna strofer och ojämna högermarginaler två bohemer och kosmopoliter som samtidigt kan konstatera att molnen, oavsett plats och destination, är den här världens verkliga vagabonder.

Såsom i Mumindalen kan det i Byggmästars poetiska universum – och trots flygvärdinnor, perronger och snälltåg, trots främmande blomsterprakt, djungelgrottor, sagofåglar och ökenskepp – bli en smula dävet och instängt, lite för gosigt, gulligt och sött.

Fast även om sältan var mera framträdande i hennes förra verk, så övertygas även skeptikern om det konstnärliga värdet i denna tvåsamhetsbubbla som successivt utvecklas till just det: en resa i kärlekens tecken. En resa och känsla fylld av utrop! Här längtas, med ett eko från Ekelöf, en väg som är både rak och krokig på samma gång.

Och såväl i denna enskildhet som i hela trilogin perforeras de hävdvunnet skarpa gränserna mellan kultur och natur, karta och terräng, jag och värld. Så skapar Eva-Stina Byggmästar bestående litteratur på hennes alldeles egna och samtidigt konstens själva villkor!