Det vill sig inte riktigt i min läsning av den här romanen om tre kvinnors liv på Söder i Stockholm under slutet av 70-talet och början av 80-talet. En dagbok är något privat där känslor och sammanhang kan få spreta tämligen fritt. Kanske uppstår problemet därför att berättandet samtidigt ska riktas ut mot läsare, som i en roman av annan typ där jag lättare accepterar att någon berättar något för mig.

Det innebär att jag inte riktigt kan komma dessa tre kvinnoöden nära. Dagboksskrivaren Lena som arbetar i hemtjänsten, Jana som är frisörska och köper frisörsalongen där hon arbetar och Katrin som är skådespelare med problem med både älskaren och karriären. Tre kvinnor som kämpar med brottet mellan vardagsliv och drömmar. Ensamstående mödrar i en tid när idéer om kollektiv och sammanhållning möter 80-talets ideologier om satsa på dig själv och begynnande konsumtionshysteri.

Min stora behållning av romanen är därför dels miljöskildringen, dels och inte minst den indignation över de gamlas utsatthet inom äldrevård som gestaltas väl.

I det förra fallet livger Lena Kallenberg en stadsdel som jag har en smula egen erfarenhet av efter ett och ett halv års boende på Söder en gång i tiden. Och hon gör det utan att lockas till nostalgi. Hennes fantasirika liknelser och bildmåleri tillåter henne till och med att påminna om Strindberg och Röda rummet när hon själv ger oss en bild av Mosebacke, som det är lyster i.

I det senare fallet lyfter hon fram två av de äldre som Lena försöker hjälpa samtidigt som hennes medkänsla kolliderar med systemets krav på effektivitet.

Fint skildras Gun-Britt och Åke, två Stockholmsöden, som var för sig ger Lena insyn i både Söders och Sveriges sociala historia. Berättelsen om dem är stark.