Den har redan väckt debatt i Storbritannien och nu är den här: boken "Jämlikhetsanden", som med siffror belägger det som många känner på sig, nämligen att jämlika samhällen lyckas bättre än ojämlika.

Forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett har samlat data från, vad det verkar, trovärdiga källor om såväl industriländer som om några av USA:s delstater.

I diagram efter diagram, kapitel efter kapitel, visar de att vart de än vände sig i statistikens värld fann de samma tendens. Livslängd, spädbarnsdödlighet, fetma, psykisk sjukdom, drogmissbruk, tonårsgraviditeter, förekomsten av mord och våld, låg utbildning och antal personer i fängelse: alla sociala problem är större och vanligare i länder och delstater där de inbördes inkomstskillnaderna är stora.

Resultaten hade inte varit så överraskande om de bara gällt den fattiga delen av befolkningen. Men i ett ojämlikt land eller dito delstat drabbas alla samhällsklasser. Där har också de rika kortare liv, är sämre utbildade, blir offer för en högre kriminalitet, får sämre sjukvård och utsätts mer för spänningar mellan befolkningsgrupper. Där är mobbning och konflikter bland barn vanligare, där är rättskipningen mer inriktad på straff och chansen till sociala "klassresor" sämre. Hela samhället blir vad författarna kallar "socialt dysfunktionellt".

Orsaken är enkel. Bortanför livets nödtorft övergår materiell standard till att bli statusmarkören nummer ett. Den största källan till kronisk stress är låg social status, att inte duga i andras ögon. Att vi som flockdjur är hyperkänsliga för position i flocken är djupt genetiskt rotat. Ju mindre pengar jämfört med andra, desto mindre värd. Och ju större klyftor, desto mer ökar fördomarna om "vi och dom", desto mindre litar vi på varandra och desto otryggare blir vi.

Boken är redovisande skriven och läsbehållningen är inte den litterära utan budskapet. Att det är sval statistik, inte agitation, gör ett större intryck. Mot slutet, när författarna framhåller jämlikheten som i stort sett bot för allt, kan man till och med känna att det blir för mycket. De behöver inte ta i så för att vi ska tro dem.

Sverige är i boken ett av de mest jämlika - och därmed bästa - länderna i i-världen, bredvid Japan och övriga Norden. Det är säkert sant. Samtidigt vet vi att också vi dras med sociala problem. Men - vi vet också att klyftorna i vårt land ökar och fortsätter att göra det. I detta ljus blir det allt mer katastrofalt, inte bara för de sämst ställda utan för alla.

Intressant är att boken ger Jantelagen viss upprättelse. I relativt jämlika kulturer som Japan och Sverige är blygsamhet över egna insatser ett sätt att vårda de sociala banden, att undvika att mina framgångar får dig att känna dig värdelös. Och tänk om det inte är personlig avund som får folk att uppröras över skenande direktörslöner, utan en sund känsla av att egoistiskt roffande är samhällsvidrigt?

Ett jämlikt samhälle är ett bättre samhälle. Den sången har vi inte hört sjungas på allvar sedan 70-talet. När den ständiga tillväxtens era nu tycks gå mot sitt slut är det kanske dags att åter ta upp den på repertoaren.