Mitt i sommaren visar Galleri Granen en spontanutställning med en ännu inte etablerad konstnär: Tuva-Li Peter, uppväxt i Sundsvall.

I sin presentation skriver hon att hon ser sig själv och sitt skapande stå i början av en väg med flera vägskäl. Formmässigt är det också vad man som betraktare upplever; det är ojämnt, sökande. Men här och var dyker intressanta ting upp, och till det mest gåtfulla hör att mitt i alla tekniker och stilar är motivet ett: en kvinna. Enda undantaget är två stora keramikfat; de har inget kvinnofokus utan står för sig själva i bruntoner och fräscht grovhuggen stil. Det ena är format som ett löv, det andra för närmast tanken till fossilsten.

Men annars är det kvinnan i allt; olika kvinnor med olika uttryck men ständigt denna ensamma kvinnofigur. I grunden är hon tidlös, men ibland får man intrycket av äldre tiders högreståndsdamer och någon gång en bondemadam. I de allra enklaste trycken, rena, strama och vackert orientinspirerade, är hon krinolinförsedd och ses i helfigur. Annars visar hon sig mest som byst.

Mest iögonfallande är de tre stora oljorna, där kvinnor med avvaktande, distanserad blick tycks stiga upp ur havet. Havets spännande färgsättning ger olika dagrar, från morgonljust till vredgat som vid en hotande storm. Kvinnorna tycks varken vara badande, drunknade, sjöjungfrur eller havsgudinnor, och fast en har bläckfiskarmar i håret är hon ingen ondskefull hydra.

I ännu högre grad vecklas hon fram ur växtligheten. Här vimlar av blomster som har kvinnan till krona. Några är en sorts parafras på florors och fälthandböckers smakfulla växtteckningar och har också beledsagande texter. Alla växterna har namn relaterade till konstnärens: tuvull, tuvstarr, tuvtåtel.

Andra tryck är en vidareutveckling av blomsterbilderna, där de varvats i skikt med färger och mönster tills de blivit tredimensionella och hemlighetsfulla. Den milda färgsättningen, det lite avskavda intrycket och inte minst de kurbitsböljande växterna med sina kvinnliga kronor för också tanken till bondemåleriet, fast bilderna är helt moderna.

Sådana paradoxer hittar man i Tuva-Li Peters bilder. Men den mest kittlande gåtan är förstås damen själv. Vad ser hon? Och framför allt: vem är hon?

Kanske är hon det kvinnligas allmänna princip som visar sig som någon sorts naturväsen. Eller kanske är det så enkelt som att det är konstnären själv som på detta sätt vakar över allt hon gjort och sätter sin signatur på det. Oavsett vilket finns en del att fundera över i denna utställning.