En och en kan en keramikkanna passera förbi på bordet utan någon större upphetsning. Visst kan man notera någon utsökt form eller färg, men när sju hälsingekeramiker och en från Gästrikland ställer ut 100 olika slags kannor blir det en riktigt stor upplevelse. Här får kannornas och karaffernas form och glasyr stå på egna ben och blir någonting annat än ett bruksföremål.

Stora, små, liggan och vägghängda. Gröna, blå, svarta och vita glasyrer i olika bränntekniker. Strama och eleganta eller krumeluriga och roliga. En kanna kan ha allt – till och med fjädrar.

Frank Larsen, Bollnäs, gör en ganska stram och elegant keramik där formen och glasyren är tillräcklig utsmyckning. En hög och stilfull blå-svartkaraff har fått ett grankottemönster i glasyren. Mycket vackert. Men han har också gjort både kantiga tekannor och rundaformade kannor med oxblodsglasyr och flammiga färger.

Tre stora väggemaljer, "Jag kan, du kan, kann vi?, kommer från Jini Hedblom, Ljusdal. Motiven är stiliserade kannor i blått, rött och gulgrönt med ett randigt, grafiskt mönster.

Margareta Erwald, Hög, är lekfull och hantverksskicklig som vanligt. Vad sägs om en svart kanna med röda fjädrar eller en vit kanna med ögon, fågelnäbb som pip och svarta fjädrar. Hon har också gjort ett antal såssnipor för storviltsjägare. De står på små fötter och längst ut på handtaget finns en liten tass. Lite stramare är de turkosa kannorna som påminner om termoskannor från 60-talet.

Lika lekfullt och djurisk är Kajsa Gustavssons, Hillen, svartskimrande kannbälta. Hela kannan är format som ett bältdjur som ligger ner. Den har ögon, fjällmönster och munnen är själva kannpipen. Svansen som är svängd upp på ryggen är handtaget. Hon ställer ut ett antal liknande "bältor" men även några strama, raka och höga kannor i svart med ett bladliknande mönster högst upp.

Stina Neander, Bjuråker, ställer ut några grova tekannor i jordiga färgskalor. I kontrast till det tunga har varje tekannelock en liten fint utsmyckad knopp; ett löv eller en snurrad spetsform.

Med enkla rundlar som mönster ger Ninna Gunnarsson, Ockelbo, sina båda höga och vida kannor skönhet. Hon använder färgskalorna turkos och blått. Den som står ut lite extra är en hög, svart kanna som är ganska platt. Insidan är vackert turkos.

Lena Andersson, Karsjö, har verkligen släppt loss fantasin. Alla henne kannor är i det mindre formatet och ska hängas på väggen. Här finns alla former och utsmyckningar; från prickmönster till harlekinrutor. Och färger; från brunt till knallgult och lysande blått.

Lite tyngre och lite större är de två kannor som Jakob Danhard, Färila, ställer ut. De har en nästan lånat formen från antiken. Bakom den röda och gulgröna lasyren anas någonting mycket äldre. Det som framträder är istället de figurer som han har lagt på ytan. På kannan "Vår tilltro står till de naiva" har han både placerat bevingade änglar, keruber och teletubbiesar. En skön mix av dåtid och nutid.

Utställningen visar att keramikkannor kan rymma så mycket mer än kallt vatten eller vin.